Enrico Bussolino/An sla polémica ’d Dòira Gròssa

Artorn


Stanse modifiché

(An sla polémica ’d Dòira Gròssa)

Oh, mi pòvr’òm che dann! Oh, che darmagi
Ch’le Muse piemontèise ch’a podrìo
Slansesse ant j’àute sfere e fé ’d gran viagi,
A sghèiro an Dòira Gròssa tut sò brio,
Lassandse anvërtojé dai comaragi
Dle sene popolar, mentre a dovrìo
Con quàder pì grandios e d’èitre tinte,
Mostresse com a son, cioè distinte.

Un sà ch’a squaquaré certe storiele
Romàntiche-amorose dij student,
Opur copié ij telégrafi dle bele,
Ch’a pròdigo ij segnaj dël sentiment
A certi svaporà, già mes fumele,
Për ’d riss, për ’d bust, për ’d ciòndoli pendent,
Son ’d còse ch’a solético ’l Poeta;
Ma pur as dev serchesse n’àutra meta.

Ij temi a manco nen a chi l’ha ’d verva,
La verva a manca nen a chi l’ha scrit,
Ma ’l genio profanà prest as ësnerva,
E anlora l’amor pròpi a perd ij drit.
S’un veul ch’l’opinion pùblica ’n conserva
Soa grassia, ’l sò favor, l’é bel e dit,
Ch’a venta ch’ij nòst part sio ’d natura
Robust a sfidé ’l temp e la censura.

L’é vèi che ’d gran pitor, là giù ’nt le Fiandre,
A l’han brilià ’dcò lor comicament
Copiand ij tira-borde, ij cioch, le plandre,
Ch’as mòlo ant le taverne ’d pugn sij dent;
O ij pòver carià ’d piaghe e pien ’d filandre
Ch’a van spërpojinandse gentilment
Ma Rafael, Tissian e Bonaròta
L’han mai fërmà sò genio ’nt na gargòta.

Iv parlo nen dij vati ’d piassa d’Erbe;
Sti geni dle boteghe e dij mërcà,
Cantand ij pòis, ij còj, le frute aserbe,
A peulo fesse un mérit rimarcà.
Ij tross, le feuje fiape, ij brin dle gerbe
A l’han ’dcò lor sò bon e sò dlicà
Për chi sà digerì ben la materia -
Ma l’apetila, a preuva gran miseria.

Tùit vëddo ch’a l’é inmensa la distansa
Tra ij vòst pensé faceti, e ij sò triviaj;
Ma pur i treuvo ancora quèich nuansa
’D leger ant vòstri scrit: mentre ch’i sai
Ch’i peule fé dle còse d’importansa,
Ch’av costa pòch o gnente ’l rendve uguaj
Ai celebri scritor, ai gran poeti
Ch’as mostro a la palestra com d’atleti.

La ment e ’l cheur uman a veulo vive
’D concet interessant e ’d sensassion,
E ’l mùsich e ’l pitor, e chi veul scrive
A treuvo ant cost assiòma ’l ver timon
Capace ’d sostnì ’l genio ’l pì proclive
Al géner men profond, chërdendlo bon;
E chi rispeta ij dògmi dla prudensa,
Sacrìfica sò gust a l’esperiensa.

La mùsica snervà, la men robusta,
L’é ’d mòda al di d’ancheu’ pì ch’la marsial;
Ma ’l dòrich a l’ha sempre chi lo gusta,
S’a seurt con un’impronta original;
Se ’l cheur viv ant l’amel, l’ànima ’s frusta :
L’abus dij mesi ton a ’n fà che ’d mal.
Con sta lessiosità mai pì finìa
As gòd, l’é vèi, ma as meuir in etisìa.

O cigni fortunà, ch’iv bute al vòli
Sul màrgine dël Pò! sensa timor
Slanseve; e andé tant àut, ch’i vëdde ij pòli
E nen mach Dòira Gròssa: ’l vòstr
Av ciama su le trasse dij Saviòli,
Dij Tassi, dij Petrarchi, dij cantor
Ch’a l’han celebrà ’l cel e la natura,
J’eròi, e la Virtù sublime e pura.

J’é tanti ch’a trovran na stravagansa
Ch’i scrive ’d preferensa ’n piemontèis,
Avendne dàit ël cel sitadinansa
Co’ ij pòpol italian, e ’n pò ’d fransèis
Ma st’opinion l’ha nen ’d preponderansa
Për chi sà medité com tut l’é antèis
Ant l’órdin veneràbil dla natura :
S’un lo violenta, un perd la stra sicura.

[da: L’AMIS DLE MUSE PIEMONTÈISE 1827]